Den omtalade bilen, min charmiga lilla ford som med sin existens testar mitt tålamod i omgångar. Bilen som fick min son att direkt associera till den då han hörde min bror säga ”Helvete!” då han tappade en sak, varav min son spontant säger: ”Hevete- mammas bil?”.

Den kom till mina ägor för tre år sedan. Den charmade mig med sin ståtliga metalic liknande lack och fungerande AC. Min bror och hans svåger valde ut den åt mig, de hade testat ut ett flertal fordar och hittat den rätta för mig (jag har efteråt konstaterat att de skaffade denna för att syster skulle lära sig att meka). Min bror informerade mig att jag bara behövde ”knixa lite” med låset då den skulle låsas upp. Väl framme i Dalarna för upphämtning av min bil, konstaterade jag direkt till min bror att jag slår ihjäl någon om han inte fixar låset. Detta kom sig efter att jag stått och försökt låsa upp bilen i 15 minuter och snart borde en polis fråga mig om jag försökte göra inbrott i en bil som ännu inte var skriven på mig. Min snälla bror förstod min ilska och fixa snällt detta lås, på förarsidan.

Från ägandets början har låsen varit lite av egen karaktär. Den går bara att låsa från passagerarsidan. Den går bara att låsa upp på förarsidan, centrallåset fungerar bara från passagerarsidan. Så för att låsa upp bilen måste jag låsa upp på förardörren, klättra in och innifrån låsa upp passagerardörren. Ja men det är ju ingen fara, det går att leva med tänkte jag! Väl hemma med bilen så löste jag det att jag beordrade den äldsta att stå still vid bilen. Den yngre kasta jag in på förarsidan medans jag böjde mig över honom för att låsa upp hela bilen.

Utöver detta, så fungerar inte centrallåset då bilen är kall. EJ heller bakluckan! Jag behövde en ny TV, men jag fick glatt vänta till våren och plusgraderna så jag kunde lasta in tv’n i bilen. Under vinterhalvåret har jag i två års tid packat bilen via bakdörren. Det har fungerat väl, gäller bara att planera packningens storlek innan.

För kanske ett år sedan, behagade även tanklockat att sluta fungera. Men det var ju simpelt, bort med den lilla luckan på insidan i bagageutrymmet och öppna tanklocket manuellt innifrån i bagageutrymmet…. Ja men då var det ju vinter här i norrland, med minusgrader ett x antal månder per år. Så vad hände då? Jo ner på macken, ut med ungen, ut med barnstolen… ner med sätet och krypa in i bagaget för att öppna tanklocket. Men det har fungerat, jag fick upp luckan och kunde tanka… även om flertalet på macken tittade skumt på mig!

Min bror varnade mig också för att inte lämna nyckeln i bilen, att inte stänga dörren då bilen var igång.. eftersom ford har en förmåga att bara låsa sig själv. Detta är djupt inpräntat i mig och har inte varit ett problem. Jag visste dock inte att den också kunde bestämma sig för att inte gå att låsa upp….

Som den dagen… då jag och barnen hälsade på ett sommardagis. Då vi kommer ut igen, ska låsa upp bilen och åka hem… så går den INTE att låsa upp! Den bara bestämde sig för att inte vilja detta! Efter en timmes svordommar, rastlösa barn med snusdosan på fel sida bildörren.. tog jag barnen och GICK hemåt med trötta och hungriga barn. Plånboken, med möjlighet till att resa med buss låg självklart i bilen, som inte gick att öppna! Fick barnvakt, plockade ihop ALLA nycklar till bilen och for tillbaka… men tji fick jag… jag stod där i nästan en timme till och till min lycka hade det ju också börjat regna… kändes som om jag gjorde försök till inbrott, var aningen säker att inom en snar framtid skulle en polis snart rulla förbi för att kolla vad jag höll på med. Men det dök inte upp någon polis. Jag tappade lusten och gav upp, ringde en kompis och frågade vilken ruta som var billigast att byta (med andra ord, vilken skulle jag krossa?). Han bad mig vänta en liten stund och kollade upp vad det kostade att leja in en för att bryta sig in. Det kostade lika mycket som krossad ruta, så bara att ringa och få hjälp. Han kom och bröt sig in i min bil.. efteråt fick jag en fin faktura på 1000kr att betala för inbrott i min egen bil fastän jag hade nycklarna i min hand. Detta har hänt två gånger till. Varav den sista, var det min bror som då lånat bilen och han svor en aningen över min bil! Jag har äntligen börjat få en viss förståelse från den brodern om min bils benägenhet att skämta med en och hur det kan påverka ens humör en aning. De senaste gångerna har vi införskaffat material för att göra inbrotten själva, så endast första gången har det kostat mig mer än mitt tålamod.

Nu har min bror, jag och min pappa fixat bakluckan, tanklocket mm. Så Nu är den faktiskt ganska lik en normal bil..

Nä men då på dagens resa, så börjar den vibrera… det är antagligen drivknuten som är på god väg att gå sönder. På detta har jag ett kamremsbyte som är ett måste. Samt en länkarm som besiktningen skrev: bra att veta! Underförstått: dags att åtgärda!

Jag har med andra ord en bil som jag i perioder övervägt mer eller mindre att sälja…  även om annonsen kommer få rubriken: ”en äkta skitbil till ford önskar ny ägare då den gamla ägaren börjat tappa tålamodet med den!”. Alternativt ska jag ta dessa utgifter, laga bilen och fortsätta ha dessa prövningar som bilen ger mig.

Det är inte så lätt att vara lillasyster då man är liten! Man ser upp till sina storebröder. Dom kan prata rent, det kunde inte jag. Dom vet så mycket, även om det främst är hur man bäst gräver värsta snögrottorna. De vet Hur man bäst skjuter indianer med gummiband och hur man balanserar på fortets smala kant, ett fort som egentligen bara bestod av tunna plank som inte skulle gå att använda till nå mer än ved (gissar jag på). Storebröder visste hur bus och fanskap skapades på bästa vis.

Trots att jag var betydligt yngre fick jag följa med på mycket som mina bröder hittade på. Som ex klättra in i sopcontainer för att göra fynd, konstiga var att vår mamma inte fann det lika charmigt med sopluktande barn komma hem med skräpet hon kastade förra veckan. Då var detta något av de lindrigaste mina bröder med kamrater hittade på, de andra behåller jag för mig själv =). Det får förbli hemligt. Mina storebröder har låtit lillasyster vara med, kanske för att jag ofta var ensam. Jag har också en känsla av att det var lite taktik hos mina bröder att låta mig vara med, var jag delaktig hade jag svårare för att skvallra. :P

i alla fall... jag var minst och inte hade jag mycket att reta mina bröder för. Så en dag så insåg jag vilka gigantiskt stora fötter mina bröder hade. Tager vad man haver så började ju den lilla retstickan till syster att konstatera: "stora fötter - liten hjärna!". Åh så smart jag kände mig då, som kom på en sådan briljant ramsa att reta mina bröder för. Det jag inte tänkte på, var att jag inte vuxit klart än, ej heller mina fötter... så detta har jag fått äta upp. Med fötter större än de flesta tjejer, haft flera pojkvänner vars skor är för små på mig. Mina bröder minns uppenbart denna ramsa väl, då det fortfarande kan dra upp den i syfte att retas tillbaka. Tröstande ord jag fått för stora fötter är: ”med stora fötter står du stadigt på jorden”. Vette tusan om det stämmer, då jag ofta ramlar och är rätt klumpig av mig. Jag är den som på något skumt vist kan trassla in fötterna i byxbena så jag snubblar då jag reser mig ur soffan. Detta är inget valpbeteende som skedde då jag skulle växa i mina fötter, utan det händer än idag, senast igår.

Tyvärr är det så att stora fötter inte riktigt är speciellt kvinnligt. Jag har alltid skämts över mina fötters längd. Jag hade tur att modet talade för vida ben nedanför knäna, lite i stil med trumpetbyxor men inte så vida som på 70-talet. Sådana byxor täckte stora delar av skorna och jag kunde ha vanliga skor under. Allt eftersom de smalare byxbenen kom in, så fann jag klackskorna. Den underbara uppfinningen som drar tårna närmare hälarna och skapar en synvilla som gör att fötterna ser kortare ut än vad de är. Ju högre klack desto bättre, dock inte vidare behagligt för längre promenader. I flera år har jag vägrat skor utan klack. Hatade verkligen mina fötter.  

Men som en vuxen skönhet med långa blad med en viss mognad bakom skallbenet. Har jag insett, att den som tittar på mina fötter, konstaterar att de är lååååånga och anser det fult och galet... så är det uppenbarligen inte jag som har problem. Jag skulle hävda att den som både lägger märke till en sådan sak och dessutom stör sig på för långa fötter, har problem. Jag behöver inte pressa vid rutan på skoaffären vid rea... jag kan lugnt vänta och återkomma till halva rea priset, för min Storlek finns kvar =).

Tråkiga är att flertalet återförsäljare inte tar in de större storlekarna, och jag kan då stå där med snygga skor som ej finns i min storlek. Sedan, passformen är ju hopplös!!!!  Stora skor är stor åt alla håll... Medans mina fötter bara är långa, detta resulterar då i att skorna glappar åt alla håll förutom i tårna. Detta är ett stort problem då jag ska köpa springskor, där får jag titt som tätt gå upp i herrmodell för att få rätt längd och då glappar de än mer. Till min lycka fick jag chansen att beställa skor från lagret, insåg där att tjejskor finns i basutbudet upp till storlek 45 eller något sådant. Där kunde jag beställa skor i min storlek som fortfarande är gjorda för en tjej-fot. Jag hade dessutom turen att just dessa skor, är lite smalare i modellen och har extra hål för snörena längre in på skon, vilket gör att dem går att dra åt mer. Så äntligen äger jag ett par löpskor som känns som om de sitter bra och glappet är minimalt i dem. Underbart.. Längtar till möjligheten att ta mig ut och testa dem.

  Foto: Sander Taats - www.sandertaats.com

Om mindre än en vecka tar jag min examen!

Jag har under utbildningens gång fått kommentarer om att jag gör det bra, ensam med två barn osv. Samtidigt tror jag att det är inte så många som fattar hur dessa tre år varit..... framförallt inte hur det var för tre år sedan.

Jag berättar det med skratt och säger: "Lika bra att ta all skit på en gång så är det gjort!". Men jag erkänner! det har varit tungt!

Idag är jag STOLT!!! För jag har insett min egen styrka och vad jag faktiskt klarat dessa tre år!

För exakt tre år sedan, var jag så långt ner jag kunde tänka mig i en djup grop. Jag har inte bara stått själv med mina barn och studerat på heltid, till och med två terminer på 150%.

Jag började min universitetsutbildning för tre år sedan. Mitt självförtroende var så lågt som det bara gick. Självkänsla existerade inte! Jag pendlade mellan totalt ångest i sorg och hopp om ett bättre liv.

Jag blev sjuk, jag kämpade och var i ett någorlunda skick då jag startade min utbildning. Jag hade månaden innan skolan startat, lämnat barnens pappa och flyttat in i min nya lägenhet. Jag hade ofrivilligt gått från ett tryggt jobb med underbara kollegor på grund utav lågkonjukturens varsel. Separationen och att jag fick avsluta mitt jobb skedde med två veckors mellanrum. På detta var jag som sagt sjuk.

Jag startade min utbildning samtidigt som jag påbörjade en behandling. Jag fick min behandling parallellt med utbildningen i 1,5 års tid.

Min yngsta son var strax 2 och min äldsta strax 5 då jag startade utbildningen. Så under tiden utbildningen varit har jag haft en son som haft en långvarit trotsålder, en annan son som gått igenom sin kris av att bli ett större barn från att vara ett litet barn. Jag har klarat det och varit en bra mamma till dem, trots allt annat! Ja jag säger det! jag har varit en bra mamma, för jag är en bra mamma till mina barn!

Jag har klarat varenda tenta trots detta, trots att jag under en tenta gick på antibiotika för en misstänkt njurbäckeninflammation, trots sjuka barn, trots alla andra hinder som varit under åren

Jag har klarat det, och kommer snart ta ut min examen!

Jag är stolt över vad jag gjort! Jag är stolt över mig själv! jag har allt eftersom byggt upp mitt självförtroende och återfått min självkänsla något!

Jag är stolt över att jag är jag och att jag har mina underbara pojkar!

Vardagslyx! vad är det?

  Det jag kom hem med... de små burkarna är de med prover i, som jag fick hem för att testa.

För mig innebär vardagslyx att unna sig något. Behöver inte kosta utan det handlar om att ta sig tiden, ge sig själv något och pyssla om sig själv.

Mitt humör har inte varit det bästa.   Har sovit dåligt ett par nätter och bara varit lite trött och orkeslös (längtar efter snön och ljuset).

Har även haft problem med flertalet sminkborttagningspreparat. Har funnit en burk med färdiga pads som fungerat i flera år.... Men nu helt plötsligt så fungerar dem inte. Burken har ändrat utseende och jag misstänker även ändrat innehåll. För jag har fått prickar, torr och röd hud runt ögonen...  Svider och irriterar. Det var bara att sluta använda den sminkborttagning   .

Alternativen jag hade var att sluta sminka mig eller ge mig på jakt efter en sminkborttagning som fungerar. Nu är jag verkligen en människa som både tycker om att sminka mig men också inte är bekväm med att vara osminkad. Jag har prövat en sminkborttagningen från apoteket som skulle vara extra snäll.. ögonen klarade det kanske två gånger, så den flaskan står numera knappt använd i mitt badrumsskåpet (någon som vill ha den? säg bara till, den skänkes glatt bort)  .

Fick lite tips av vänner på facebook... Bland annat att det skulle finnas en bra på Åhléns... For ner på stan men påvägen gick jag in på BodyShop. Där inne fick jag fort frågan om jag behövde hjälp och expediten konstaterade bara att hon SÅG min reaktion i ansiktet... men hon var väldigt hjälpsam och jag fick veta att man erbjuds prover att ta hem... så otroligt bra.. jag fick med mig en liten burk med lite av deras sminkborttagningen för att pröva. Det räckte ett par dagar och ögonen blev bättre.. inte sämre...      

Så idag.. for jag ner på stan för att köpa denna sminkborttagningen och väl i butiken så började jag kolla på lite ansiktsmasker och en kräm till händer och fötter. Pratade med de i butiken och fick med mig två nya små provburkar hem samt en liten provflaska.. i burkarna fanns två olika ansiktsmasker och i flaskan en ansiktsrengöring. Jag köpte även sminkborttagningen samt krämen till händer och fötter.

Valde att IKVÄLL skulle jag ta mig tiden att sitta med fötterna i fotbad, massera in krämen på fötterna och även lägga ansiktsmask... så otroligt underbar det var!

Det är inte billigt på Bodyshop, men inte så dyrt att man vänder så fort man sett prislappen...  Att det dessutom är grejer som inte testas på djur är ett stort plus. Det fick mycket plus av att man faktiskt får dessa små burkar med tester hem...  Dessa burkar är dessutom bra att ha kvar.. för nu tänkte jag använda dessa som reseburkar då de tar slut i dem. =)

Så som en helt ny Johanna tänkte jag nu lägga mig i sängen och njuta...  för hela jag fick en liten behandling som jag så väl behövde!

Johanna

Så var jag igång...

... som jag skrev tidigare, tog jag en lugn promenad/jogging tur till apoteket i söndags. Det gick bättre än väntat... men nog kändes det i benen efteråt... sjukt vad otränad jag blivit! :P

Igår tog jag mig iväg till simhallen...

... påminde mig själv om att jag inte trännat på länge och behövde lägga nivån utifrån det....

Det gick bra.. jag satte gränsen vid 1km, skulle INTE simma längre... utan ta en km och se hur det kändes i kroppen.. nog var det tungt alltid!! :P

Men hade ett lugnt tempo och såg till att inte ta ut mig...  var tyvärr tvungen att simma om en kille framför mig, och det kändes att jag inte är i form för det. :P

Har efter det varit lite tung i halsen och öm.. men i övrigt är jag pigg...

tror inte det är förkylningen som tagit omtag... men nu ska jag vila ett par dagar för att se hur kroppen reagerar... Men jag funderar också på om det är ansträngningsastman som ligger bakom... eftersom jag inte haft Pulmicort på länge.. så jag ska hämta ut det idag från apoteket och köra Pulmicort ett par dagar....

Insåg imorse att jag behövde till apoteket idag, velade mellan att ta med mig barnen och åka bil alternativt buss eller kolla om Tomi kunde vara med barnen. Hade jag inte haft barnen hade jag direkt bestämt att ta en promenad, så valde att först kolla med Tomi, vilket han kunde.

Kände att jag verkligen behövde röra på mig, mer än lunka fram i promenadtakt. Valde därför att ta på mig träningskläderna, mina underbara tjockare byxor som jag ÄLSKAR, underställströja, t-shirt och och träningsjackan.

Jag vet att man inte ska träna vid sjukdom, jag tränar inte då jag: börjar känna mig sjuk, har ont i halsen och/eller har feber.

Jag har varit förkyld, men haft flera dagar där jag både känt mig piggare i kroppen och förkylningssymtom varit borta. Har märkt av att jag inte tränat något mycket alls senaste åren... märks framförallt i hur stel jag blivit i kroppen, trött i huvudet och humöret är inte på topp...

Sådan grym känsla... tog det otroligt lugnt... gick i raskt tempo i  början och gick närmare halva vägen... sedan började jag försiktigt att jogga lugnt.. gick jätte bra... nog kändes det lite i benen att jag var ovan, konditionen är inte den bästa... närmare apoteket så gick jag sista biten.. köpte det jag skulle ha (som rymdes i fickan) och sedan hem igen.. gick första biten och sedan joggade jag resterande...

Var så jätte skönt... kände bara hur jag log, det kändes så skönt!!!

Nu ska kroppen få 1-2 dagars vila, så jag hinner känna av ifall jag tränade för tidigt och förkylningen tar nyfart... men det känns inte så ännu!

Nästa träningspass, blir ett lugnt, sakta och skönt simpass, där jag bara ska sträcka ut kroppen.

Johanna

Rubrikvalet är kanske aningen hårt! Men det är så det känns...

... enda att skylla på är mig själv.

vart tog mitt sociala liv vägen? Så många människor som jag trivts så fruktansvärt bra med och som jag verkligen saknar att umgås med, har jag inte träffat på länge eller umgåtts mer med.

Jag har varit som en liten igelkott som kurat in mig under lövhögen inför vintern och sedan hållt mig där...

NU måste jag ändra på det, saknar mitt sociala liv... saknar mina vänner och saknar allt som det tillför livet!

Jag har bara haft en period där jag både njutit och trivts bäst i hemmet. Men nu börjar jag vakna från min dvala och vill åter ut i det sociala livet. Måsta ta tag i mig själv och ta mig ut ur lövhögen!

Omtanke eller skämmer jag bort?!

Lite knäpp är jag... men det visste vi ju redan! :P
Vill gardera mig och ha saker hemma. Har allt från kol, hostmediciner, febernedsättande/smärtlindrande i olika former och lite annat som "kan vara bra att ha".

NU har jag även inhandlat en (på kampanj) praktisk liten medicinlåda från apoteket. Har rensat mitt medicinförråd...
...Alla mediciner är kvar i medicinskåpet med barnsäker öppning (Förvisso är det ju endå barnen som först listar ut hur dessa fungerar :P Men det minskar
tillgängligheten något kanske).

Den nyinköpta medicinlådan, där har jag lagt all typ av förbandsmaterial så som plåster, sårtvätt, Jodopax, strips, plåster, kompresser mm. Så att det är lätt att fram om någon behöver plåstras om.

I denna lilla låda ligger även en liten ask. Jag har köpt ett ark med lite finare klistermärken för en billig summa och hittade även ett ark tattueringar liggandes hemma, dessa har jag klippt ut så det bara är en och en...
... dessa ligger då i denna ask, för att pojkarna ska kunna få välja sig en, vid ett större sår, eller brännskada, då det är mer än att "sätta på ett plåster". Samt även för de gånger äcklig medicin måste tas.

Just nu äter Filuren pencelin pga misstänkt sprucken trummhinna. Denna medicin smakar urk och blärk enligt min son, han tar den endå, men gillar det inte direkt. Men då han är så duktig att ta sin medicin trots att den smakar urk och blärk, så får han välja en liten sak ur asken...

... detta slog ut fint.. lillpojken sveper medicinen med fokus på asken, han känner sig stor och duktig som tar sin medicin men samtidigt liten och att det är lite synd om honom så att han får ett märke.

Fjantar jag med mina barn och skämmer bort dem eller visar jag bara min omtanke som mamma?!

Jag slipper strid med min son om medicin (den har aldrig varit direkt stor denna strid, men protester har förekommit och försök att gömma sig för att slippa). Det slipper bli ångestladdat genom att dra ut på det jobbiga, för honom! Medicinen blir trots den äckliga smaken något positivt.

Jag är trygg i mitt val, jag känner att detta är rätt för mig och mina barn.. men jag skulle inte bli förvånad om det fanns någon som ansåg att jag skämmde bort mina barn och "daltade" med dem.

Johanna