Så var jag igång...

... som jag skrev tidigare, tog jag en lugn promenad/jogging tur till apoteket i söndags. Det gick bättre än väntat... men nog kändes det i benen efteråt... sjukt vad otränad jag blivit! :P

Igår tog jag mig iväg till simhallen...

... påminde mig själv om att jag inte trännat på länge och behövde lägga nivån utifrån det....

Det gick bra.. jag satte gränsen vid 1km, skulle INTE simma längre... utan ta en km och se hur det kändes i kroppen.. nog var det tungt alltid!! :P

Men hade ett lugnt tempo och såg till att inte ta ut mig...  var tyvärr tvungen att simma om en kille framför mig, och det kändes att jag inte är i form för det. :P

Har efter det varit lite tung i halsen och öm.. men i övrigt är jag pigg...

tror inte det är förkylningen som tagit omtag... men nu ska jag vila ett par dagar för att se hur kroppen reagerar... Men jag funderar också på om det är ansträngningsastman som ligger bakom... eftersom jag inte haft Pulmicort på länge.. så jag ska hämta ut det idag från apoteket och köra Pulmicort ett par dagar....

Insåg imorse att jag behövde till apoteket idag, velade mellan att ta med mig barnen och åka bil alternativt buss eller kolla om Tomi kunde vara med barnen. Hade jag inte haft barnen hade jag direkt bestämt att ta en promenad, så valde att först kolla med Tomi, vilket han kunde.

Kände att jag verkligen behövde röra på mig, mer än lunka fram i promenadtakt. Valde därför att ta på mig träningskläderna, mina underbara tjockare byxor som jag ÄLSKAR, underställströja, t-shirt och och träningsjackan.

Jag vet att man inte ska träna vid sjukdom, jag tränar inte då jag: börjar känna mig sjuk, har ont i halsen och/eller har feber.

Jag har varit förkyld, men haft flera dagar där jag både känt mig piggare i kroppen och förkylningssymtom varit borta. Har märkt av att jag inte tränat något mycket alls senaste åren... märks framförallt i hur stel jag blivit i kroppen, trött i huvudet och humöret är inte på topp...

Sådan grym känsla... tog det otroligt lugnt... gick i raskt tempo i  början och gick närmare halva vägen... sedan började jag försiktigt att jogga lugnt.. gick jätte bra... nog kändes det lite i benen att jag var ovan, konditionen är inte den bästa... närmare apoteket så gick jag sista biten.. köpte det jag skulle ha (som rymdes i fickan) och sedan hem igen.. gick första biten och sedan joggade jag resterande...

Var så jätte skönt... kände bara hur jag log, det kändes så skönt!!!

Nu ska kroppen få 1-2 dagars vila, så jag hinner känna av ifall jag tränade för tidigt och förkylningen tar nyfart... men det känns inte så ännu!

Nästa träningspass, blir ett lugnt, sakta och skönt simpass, där jag bara ska sträcka ut kroppen.

Johanna

Rubrikvalet är kanske aningen hårt! Men det är så det känns...

... enda att skylla på är mig själv.

vart tog mitt sociala liv vägen? Så många människor som jag trivts så fruktansvärt bra med och som jag verkligen saknar att umgås med, har jag inte träffat på länge eller umgåtts mer med.

Jag har varit som en liten igelkott som kurat in mig under lövhögen inför vintern och sedan hållt mig där...

NU måste jag ändra på det, saknar mitt sociala liv... saknar mina vänner och saknar allt som det tillför livet!

Jag har bara haft en period där jag både njutit och trivts bäst i hemmet. Men nu börjar jag vakna från min dvala och vill åter ut i det sociala livet. Måsta ta tag i mig själv och ta mig ut ur lövhögen!

Omtanke eller skämmer jag bort?!

Lite knäpp är jag... men det visste vi ju redan! :P
Vill gardera mig och ha saker hemma. Har allt från kol, hostmediciner, febernedsättande/smärtlindrande i olika former och lite annat som "kan vara bra att ha".

NU har jag även inhandlat en (på kampanj) praktisk liten medicinlåda från apoteket. Har rensat mitt medicinförråd...
...Alla mediciner är kvar i medicinskåpet med barnsäker öppning (Förvisso är det ju endå barnen som först listar ut hur dessa fungerar :P Men det minskar
tillgängligheten något kanske).

Den nyinköpta medicinlådan, där har jag lagt all typ av förbandsmaterial så som plåster, sårtvätt, Jodopax, strips, plåster, kompresser mm. Så att det är lätt att fram om någon behöver plåstras om.

I denna lilla låda ligger även en liten ask. Jag har köpt ett ark med lite finare klistermärken för en billig summa och hittade även ett ark tattueringar liggandes hemma, dessa har jag klippt ut så det bara är en och en...
... dessa ligger då i denna ask, för att pojkarna ska kunna få välja sig en, vid ett större sår, eller brännskada, då det är mer än att "sätta på ett plåster". Samt även för de gånger äcklig medicin måste tas.

Just nu äter Filuren pencelin pga misstänkt sprucken trummhinna. Denna medicin smakar urk och blärk enligt min son, han tar den endå, men gillar det inte direkt. Men då han är så duktig att ta sin medicin trots att den smakar urk och blärk, så får han välja en liten sak ur asken...

... detta slog ut fint.. lillpojken sveper medicinen med fokus på asken, han känner sig stor och duktig som tar sin medicin men samtidigt liten och att det är lite synd om honom så att han får ett märke.

Fjantar jag med mina barn och skämmer bort dem eller visar jag bara min omtanke som mamma?!

Jag slipper strid med min son om medicin (den har aldrig varit direkt stor denna strid, men protester har förekommit och försök att gömma sig för att slippa). Det slipper bli ångestladdat genom att dra ut på det jobbiga, för honom! Medicinen blir trots den äckliga smaken något positivt.

Jag är trygg i mitt val, jag känner att detta är rätt för mig och mina barn.. men jag skulle inte bli förvånad om det fanns någon som ansåg att jag skämmde bort mina barn och "daltade" med dem.

Johanna